lördag 29 mars 2014

Vårens budbärare..

...utan konkurrens är och har alltid varit staren. Nu är den här och håller tidtabellen med den precision som  är så exakt i fåglarnas värld.

Redo att utföra årets uppgift markeras redan boplatsen, en holk som syns från vårt hus. Den 6 juni är uppgiften avklarad och då lämnar ungarna boet.

Vi har satt upp ganska många starholkar under åren vi bott här, inte bara runt huset utan även runt gärden lite längre bort. På hösten när vi rensar holkarna kan vi glädjande konstatera att de alla haft gäster. Stararna lever gärna i små kolonier så bara det finns betesmarker eller gräsmattor i närheten går det utmärkt att sätta upp flera holkar i ett område.

Den gör stor nytta genom att ungarna i huvudsak matas med harkrankslarver, dessa små larver som kan ställa till bekymmer i trädgårdarnas gräsmattor. Under sommaren lever staren på insektslarver och mask men även bär och frukter på sensommaren.

Staren är en fågel som minskat kraftigt de senaste 40 åren. Den är beroende av holkar för sin fortplantning och bostadsbristen är stor. Det andra skälet är det förändrade jordbruket där betesmarker försvinner och därmed även de harkrankslarver som är så viktiga för ungarna.

Ibland förväxlas staren med koltrasten men de är lätta att skilja åt när man ser dem på gräsmattan, koltrasten hoppar fram med staren promenerar i takt med små huvudrörelser.

Staren är lätt att locka till trädgården genom att sätta upp en eller flera holkar. Så gör en insats  för att minska bostadsbristen för denna vackra fågel, som tack får du följa hela processen från locktonerna vid holken, parbildningen, matningen när honan vilar på äggen samt den sista intensiva perioden när ungarna föds upp. Årets uppgift avslutas när någon av ungarna börjar titta ut ur holken, dagen efter brukar de vara borta.

3 kommentarer:

  1. Starar har jag fortfarande inte sett på de fyra åren vi har bott här. I den förra trädgården dök de upp ganska ofta. Vackra fåglar !
    Kram

    SvaraRadera
  2. Starar hör tyvärr även för mig till de vårtecken jag minns från min barndom. Inte så att de skulle vara försvunna från mina trakter, men på gården där jag bor nu kan jag inte minnas att jag har sett några sedan jag flyttade hit för 12 år sedan. På min mammas barndomshem, där jag tillbringade mycket tid som liten, var de ett självklart vårtecken. En del starar övervintrar längs med västkusten, och för omkring tre veckor sedan såg jag årets första någon kilometer härifrån. Alltid lika trevligt. Samma dag såg jag också årets första tofsvipor, en art som också har minskat mycket.

    Frågan är om folk bryr sig när dessa förr så välkända fåglar försvinner. Vet våra ungdomar överhuvudtaget vad en stare är? Jag tänker på när den danske miljökämpen Michael Stoltze skulle vikariera i biologi för en skolklass för något år sedan. Han frågade eleverna om de visste vad en lärka var. Av alla eleverna var det två som visste att det var en fågel, men ingen kunde beskriva hur den såg ut eller lät. Är det lika illa i Sverige? Jag hoppas att det är fler än jag som gläds åt sädesärlan som har kommit hit idag. Och åt citronfjärilarna som fladdrar omkring överallt nu när det har varit rena sommarvärmen. Och som kan skilja mellan vårlök och svalört som blommar i backarna. Hur ska vi kunna värna om naturen om vi aldrig har lärt känna den?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ställer viktiga frågor Olle! Där jag växte upp var starens ankomst till bygden ett viktigt samtalsämne några dagar. Vid varje hus och stuga fanns en eller två starholkar uppsatta, det var en självklarhet att det skulle finnas boplatser när vårens budbärare anlände. Den omsorgen om naturen har försvunnit på en generation?
      Jag bedriver en oblyg indoktrinering gentemot mina barnbarn om naturen i allmänhet och fåglar i synnerhet. Om detta kan kokurrera med teknikens spännande värld återstår att se...

      Sädesärlan brukar anlända hit första veckan i april och det är en stor händelse när den plötsligt går och pickar på grönytorna, boet finns någonstans i den gamla ladugården. " Vår man från Kairo" är här och visst blir jag rörd när jag varje år tänker tanken att denna lilla varelse har flugit så långt och väljer just Hagtorpet för att föda upp sina ungar.

      Radera