lördag 28 november 2015

Inför advent 2015

Sylvias julvisa
                          
Och nu är det jul i min älskade nord;
är det jul i vart hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur som har fångat min trognaste vän.
Och sången har tystnat
i fängelseborg;
o vem har ett hjärta för sångarens sorg.

Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand;
där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
och luften är vårlig, och gräset är grönt.
Orangernas ånga
ur skogarna går,
och ljuv mandolinen om kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande hav
i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav,
vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa,
som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
blicka ned på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på gyllene strand,
var finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga
om kärlek och vår,
så länge din Sylvias hjärta slår.


Zacharias Topelius 24 december 1853.

Sylvias julvisa tillhör de populäraste julvisorna i Finland. Den skrevs i diktform av skalden Zacharias Topelius och tonsattes av Karl Collan. Topelius var en stor naturvän och visan handlar om en liten fågel, troligen svarthätta ( Sylvia atricapilla) som på sin årliga flytt till vintervarma länder fångas vid passagen över Sicilien av hänsynslösa människor och får tillbringa sitt återstående liv i en bur. Texten berör och ögonen blir fuktiga när den lilla fågeln, genom Topelius ord, berättar om sin längtan efter frihet.



I kväll tänds stjärnan med de sju uddarna i alla hem och offentliga byggnader i den lilla staden Nykarleby vid Bottenvikens kust i Finland. Topelius, född 1818 på Kuddnäs gård i Nykarleby, skriver i sin dagbok år 1885 att när stjärnan tändes inleds julen.

Nykarlebystjärnan visar vägen i mörkret, en kär symbol för alla Nykarlebybor och människor med anknytning till den lilla staden i norr. Stjärnan har alltid tillverkats som ett hantverk, aldrig industriellt och traditionen har överlevt de två världskrigen och alla andra påfrestningar som drabbat staden vid kusten. Jag är också född och uppvuxen i Nykarleby.

Jag önskar att alla människor i hela vår värld ikväll kunde tända ett ljus i mörkret, som en symbol och ett hopp om att klokheten och förnuftet skall segra till slut, vi behöver varandra.


Trevlig advent 

5 kommentarer:

  1. Så sorglig dikt, över huvud taget sorgligt med fåglar i bur och texten kan ju också tolkas i vidare mening, när människan inte får blomma ut till sin fulla potential utan fångas av diverse hinder.
    När du nu berättar om Nykarlebystjärnan känner jag igen att jag hört om den tidigare. Vilken fin tradition och betydelsefull för folket i trakten och med anknytning annars skulle den nog inte leva kvar. Gillar traditioner och förnuft. Tänder ljuset.
    Anette

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Du fandt min blok, og så ville jeg også prøve at finde din. Hvor er det en smuk og rørende beretning om den lille fugl og stjernen. Gid vi alle kan leve i frihed. Jeg håber, der bliver tændt mange lys.
    Hilsen Elna

    SvaraRadera
  3. Hei!
    Dette var vakkert og trist. Vi har også tent et lys i kveld for at klokhet og fornuft skal seire.
    ha det så godt! Anne

    SvaraRadera
  4. I sydeuropa på sina ställen käkar dom upp våra småfåglar. Trist det också.
    Oskar dig en fin första advent!
    Allt gott!/Laila
    PS
    Läste med stort intresse ditt förra inlägg om rhododendron med silvriga blad. Den ska jag försöka skaffa till vår nya plantering i vår!

    SvaraRadera
  5. Gunilla, jag vet inte om du ser denna kommentar, vet inte hur det fungerar med blogger, om du får meddelande om kommentarer även på gamla inlägg. Jag hittade ju texten till Sylvias julsång och läste den på nätet men förstod inte riktigt innebörden. När jag nu läser ditt inlägg och får förklaringen så sitter jag här med tårar i ögonen. Jag som är en fågelälskare. Jag vet ju att våra kära fåglar ofta fångas på sin flytt söderut.

    Vilken fin tradition med den 7-uddiga stjärnan. I barnboken jag har "Pojken från Nykarleby" står i kapitlet "Julafton på Kuddnäs" följande att läsa: "Sedan gingo barnen med Jakob till inkörsporten för att se honom tända lanternorna. Och så snart dessa lyste på Kuddnäs, såg man stjärna vid stjärna tändas vid stugorna och gårdarna vid älven och utanför husen i staden. Hur vackert var det inte med de många strålande ljuspunkterna." Kanske var det redan då stjärnorna med de sju uddarna som tändes. Vilken underbar tradition. Det är så härligt med traditioner som överlever.

    Tack Gunilla för att jag fick läsa detta. Jag kommer i fortsättningen inte bara läsa kapitlet om Julafton på Kuddnäs till jul utan även den sorgliga men innerligt vackra texten till Sylvias julsång.

    Kram Anita

    SvaraRadera